Blindtestad, placebokontrollerad randomiserad klinisk studie av kitosan för kroppsviktsreduktion

- av V. R. Trivedi et al. (2016)

Sammanfattning

Chitosan är ett kostfiber som agerar genom att reducera absorption i kroppen och därmed kan användas för att kontrollera vikt. Resultaten av kliniska studier inom viktminskning visar på motsägelsefulla resultat gällande effektiviteten. Det primära målet med denna studie var att utvärdera effektiviteten och säkerheten av chitosan från svampar för behandling av övervikt utan kostrestriktioner. Klicka här för att läsa hela studien (engelska).

KiOnutrime-CsG® - Det beprövade vikthanteringsverktyget

- av KitoZyme (2015)

Introduktion

KiOnutrime-CsG® är en naturlig ingrediens som är vetenskapligt bevisad att hjälpa patienter hantera sin vikt. I en nyligen utförd kliniskt studie1 kom man fram till att överviktiga patienter som konsumerade KiOnutrime-CsG® gick ner i genomsnitt 3,2kg under tre månader, jämfört med en liten genomsnittlig viktökning i kontrollgruppen. KiOnutrime-CsG® produceras av KitoZyme på deras anläggning i Belgien och fungerar genom att på ett säkert sätt förebygga att en del av det fett som finns i mat absorberas av kroppen. Det är en katjonisk (positivt laddad) biopolymer som binder med anjoniska (negativt laddade) molekyler såsom fetter och fettsyror och hindrar emulgering och absorption av kolesterol. När KiOnutrime-CsG® tas bara några minuter före en måltid binder det kostfett i magen för att bilda en gel som senare utsöndras naturligt utan att absorberas. En tidigare studie som utförts med en laboratoriemodell av människans mage visade att KiOnutrime-CsG® kan binda 42% av de fetter som intas i en typisk måltid2, som visas i Figur 1. Den senaste mänskliga studien, som ännu inte har publicerats i en peer-granskad journal, bekräftar att denna mekanism har en statistiskt betydelsefull inverkan på viktminskning hos hälsosamma men överviktiga personer. Klicka här för att läsa hela studien (engelska).

Biverkningar av växtnäringstillskott och botaniska preparat: en systematisk genomgång med kritisk utvärdering av orsakssamband

- av C. Di Lorenzo et al. (2014)

Mål

Målet med denna studie var att samla in uppgifter om följande: (i) ogynnsamma effekter på människor till följd av intag av växtbaserade kosttillskott eller botaniska sammansättningar; (ii) felaktig identifiering av giftiga växter; samt (iii) interaktionen mellan växtbaserade kosttillskott/botaniska och konventionella läkemedel eller näringsämnen.

Metoder

PubMed/MEDLINE och Embase genomsöktes från databasens början till juni 2014, med de engelska termerna ‘adverse effect/s’, ‘poisoning/s’, ‘plant food supplement/s’, ‘misidentification/s’ och ‘interaction/s’ i kombination med de relevanta växtnamnen. Alla rapporter granskades kritiskt i enlighet med Världshälsoorganisationens riktlinjer för grundläggande utvärdering.

Resultat

Data samlades in om 66 olika växter som är vanliga ingredienser i plantbaserade kosttillskott; av de 492 forskningsrapporterna som valdes ut tog 402 (81,7%) upp de ogynnsamma effekterna direkt associerade med botanik och 89 (18,1%) handlade om interaktionen med konventionella läkemedel. Endast ett fall kopplades till felaktig identifiering. Ogynnsamma effekter rapporterades i 39 av de 66 botaniska ämnena. Av de totala referenserna associerades 86,6% med 14 växter, inklusive, Glycine max/sojaböna (19,3%), Glycyrrhiza glabra/lakrits (12,2%), Camellia sinensis/grönt te (8,7%) samt Ginkgo biloba/gingko (8,5%).

Slutsats

Med tanke på hur länge växterna undersökts och hur många växter som var inkluderade i granskningen är det häpnadsväckande att: (i) de ogynnsamma effekterna till följd av botaniska ingredienser var relativt inkonsekventa, om bedömda för orsakssammanhang; och (ii) antalet allvarliga kliniska reaktioner var ytterst begränsade, även om en del dödsfall har beskrivits. Data som presenterats i denna granskning utvärderades gällande kvalitet för att säkerställa att resultaten är maximalt användbara för att kliniker ska kunna identifiera eller exkludera skadliga effekter av botaniska ämnen. Klicka här för att läsa hela studien (engelska).

Granskningsrapport om ingefära

- av European Medicines Agency (2012)

Introduktion

Ingefära (Zingiberis rhizoma) består av hela eller skuren rhizom av Zingiber officinale Roscoe (Zingiberaceae), med korken avlägsnad, antingen helt eller endast från de breda, plana ytorna [European Pharmacopoeia 2011]. Ingefära som växt har varit extremt populär – för matlagning som krydda och för att behandla en mängd olika sjukdomar – i hela Asien, särskilt i Indien och Kina, i över 5000 år. Arten Zingiber officinale kommer från Sydostasien. Det är inte känt att den förekommer vilt [Teuscher 2006; Langner et al. 1998; Germer et al. 1997]. Det är en flerårig ört som blir upp till 1,5 meter hög med asymmetriska blommor. På grund av den långa uppfödningsperioden på olika kontinenter har olika typer av arter utvecklats. Växtbaserad ingefära, som överensstämmer med monografin från European Pharmacopoeia, härstammar från den västindiska typen (så kallad Jamaica-ingefära) medavlägsnad kork, eller från indiska typer (Bengal-ingefära, Cochin-ingefära) som endast skalas på de platta sidorna. Beståndsdelar: Flyktig olja 1-4% (minst 15 ml/kg eterisk olja (vattenfritt läkemedel) enligt Ph. Eur.). Mer än 100 föreningar har identifierats varav de flesta är terpenoider, då huvudsakligen sesquiterpenoids (α-zingiberene, β-sesquiphellandrene, β-bisabolene, α-farnesene, ar-curcumene (zingiberol)) och i mindre utsträckning monoterpenoids (kamfen, β-phellandrene, cineole, geraniol, curcumene, citral, terpineol, borneol). Oljans sammansättning beror på materialets ursprung [Afzal et al 2001; Ahmad et al. 2008; Ali et al. 2008; Chen & Ho 1988; Connell 1970; Erler et al. 1988; Lawrence 1984]. De skarpa principerna, gingerolerna (4-7,5%), är en homolog serie av fenoler. Den huvudsakliga av dessa är 6-gingerol. Gingeroler med andra kedjelängder, t.ex. 8-gingerol och 10-gingerol, finns i mindre mängder. Under torkning och lagring torkas gingeroler delvis ut till motsvarande shogaoler som kan genomgå ytterligare reduktion för att bilda paradoler, även närvarande i lagrad ingefära [Afzal et al. 2001; Bradley 1992; Connell 1970; Farthing & O'Neill 1990; Jolad et al. 2005; Kim et al. 2008; Ste inegger & Stucki 1982]. Andra beståndsdelar är stärkelse upp till 50%, lipider 6-8%, proteiner och oorganiska föreningar [Awang 1992; ESCOP 2009]. Kraven för ingefära i US Pharmacopoeia är: gingeroler och gingerdioner inte mindre än 0,8%, flyktig olja inte mindre än 1,8 ml per 100 g, stärkelse inte mindre än 42% och shogaoler inte mer än 0,18% [Bradley 1992; USP 2009]. Hela studien går att läsa här (engelska).

En granskning av farmakologiska och fytokemiska egenskaper hos Zingiber officinale Roscoe (Zingiberaceae)

- av Gaurav Kumar et al. (2011)

Introduktion

Örter och växter har använts som källa för terapeutiska komponenter inom traditionella läkemedelssystem sedan urminnes tider. Medicinska växter spelar en viktig roll i traditionella hälsovårdssystem sp väl som internationella ört- och läkemedelsmarknader. Det medicinska värdet av dessa växter ligger i ett antal kemiska ämnen som producerar definitiva fysiologiska händelser i människokroppen. De viktigaste av dessa bioaktiva beståndsdelar i växter är alkaloider, tanniner, flavonoider och fenolföreningar. Z. officinale (Zingiberaceae) är en viktig växt med flera etnomedicinska och näringsbaserade värden och används därför i stor utsträckning över hela världen som krydda, smaksättare och örtmedel. Traditionellt används Z. officinale i ayurveda, siddha, kinesiska, arabiska, afrikanska, karibiska och många andra medicinska system för att bota en mängd olika sjukdomar, som till exempel illamående, kräkningar, astma, hosta, hjärtklappning, inflammation, dyspepsi, aptitbrist, förstoppning, matsmältningsbesvär samt smärta. Under de senaste decennierna har Z. officinale studerats grundligt gällande dess medicinska egenskaper med avancerade vetenskapliga tekniker, och en mängd olika bioaktiva föreningar har isolerats från olika delar av växten och analyserats farmakologiskt. Växten rapporteras ha antimikrobiella aktiviteter, anti-canceregenskaper, antioxidanta kvaliteter, anti-diabetiska aktiviteter, nefroskyddande aktiviteter, leverskyddande aktiviteter, larvicida aktiviteter, smärtstillande effekter, antiinflammatoriska egenskaper och immunmodulerande aktiviteter. Denna översikt fokuserar på en övergripande granskning av morfologi, distribution, fytokemi och medicinska egenskaper hos Z. officinale och dess framtidsutsikter för vidare vetenskaplig undersökning för utveckling av effektiva terapeutiska ämnen. Hela studien kan läsas här (engelska).

Vetenskapligt yttrande relaterat till konjac mannan och minskad kroppsvikt

Vetenskapligt yttrande om underbyggande av hälsopåståenden relaterade till konjac mannan (glukomannan) och minskning av kroppsvikt, med mera.

- av European Food Safety Authority (EFSA) (2010)

Sammanfattning

Efter en begäran från EU-kommissionen ombads panelen för dietprodukter, näring och allergier att utlåta ett vetenskapligt yttrande om en lista över hälsopåståenden i enlighet med artikel 13 i förordning (EG) nr 1924/2006. Detta yttrande behandlar den vetenskapliga underbyggnaden av hälsopåståenden i förhållande till konjac mannan (glukomannan) och minskning av kroppsvikt, minskning av post-prandial glykemisk respons, bibehållande av normala blodsockerkoncentrationer, bibehållande av normala (fastande) blodkoncentrationer av triglycerider, underhåll av normala kolesterolkoncentrationer i blodet, bibehållande av normal tarmfunktion och minskande av potentiellt patogena gastrointestinala mikroorganismer. Den vetenskapliga underbyggnaden baseras på information från medlemsstaterna i den konsoliderade förteckningen från artikel 13 gällande hälsopåståenden och referenser som EFSA har fått från medlemsstaterna eller direkt från intressenter. Livsmedelskomponenten som är föremål för hälsopåståendena är konjac mannan (glukomannan). Panelen anser att konjac mannan (glukomannan) är tillräckligt karaktäriserad. Läs hela artikeln genom att klicka här (engelska).

12-veckors slumpmässigt baserad interventionsstudie

Jämförbar minskning av den viscerala fettvävnadsdepån efter en dietinducerad viktminskning med eller utan aerob träning hos överviktiga personer: en 12-veckors slumpmässigt baserad interventionsstudie

- av T. Christiansen, et al. (2009).

Introduktion

Fetma, i synnerhet överflödig fettvävnad (Visceral Adipose Tissue, VAT), är associerad med metaboliskt syndrom vilket resulterar i ökad sjuklighet och dödlighet. Däremot är ackumulering av kroppsfett i den subkutana gluteal-femorala fettvävnaden (GFAT) i allmänhet mindre förknippad med hälsoproblem och kan till och med förmedla ett visst skydd mot hjärt-kärlsjukdomar. Dessa resultat tyder på att fettfördelning och särskilt förhållandet mellan VAT och GFAT kan vara av betydelse för fetma-relaterade hälsokomplikationer. Viktminskning med förmånseffekt på den viscerala fettvävnadsdepån (VAT) kan ha viktiga kliniska fördelar. I denna studie undersökte vi den oberoende och kombinerade effekten av regelbunden träning och dietinducerad viktminskning på kroppsfettfördelningen.

Metoder

Slumpmässig kontrolldesign av i) endast motion (EXO; 12 veckors träning utan dietbegränsning), ii) hypokaloridiet (DIO; 8 veckor med en diet med väldigt låg energi (VLED 600 kcal/dag (Nupo)) följt av 4 veckors viktunderhållsdiet) och iii) hypokaloridiet och motion (DEX; 8 veckors VLED 800 kcal/dag (Nupo + tillskott på 150-200 kcal) + en 4 veckors diet för viktunderhåll kombinerat med träning under de 12 veckorna). 79 överviktiga män och kvinnor inkluderades. Kroppsfettfördelning kvantifierades genom magnetisk resonanstomografiteknik (MRI).

Resultat

I EXO-gruppen var viktminskningen (3,5 kg) och den relativa minskningen av VAT (18%) avsevärt lägre jämfört med viktminskningarna i DIO- och DEX-grupperna (12,3 kg; P≤0,01) och minskningen av VAT (30-37%; P <0,001). I alla tre grupper var den relativa minskningen av VAT högre jämfört med minskningen av fettmassa (FM; kombinerar alla fettdepåer bestämda av MR; P <0,01 för alla jämförelser). Förändringarna i VAT var associerade med förändringar i FM och relaterade till det ursprungliga VAT/FM-förhållandet (r2 = 0,72; P <0,01).

Slutsats

Träning har inga ytterligare effekter på minskningen av VAT-depå, jämfört med de stora effekterna av enbart hypokaloridiet. Dessutom är effekterna av utövandet i sig relativt begränsade. Effekterna på VAT-depån är nära förknippade med förändringar i total FM.

Hela studien, hittar du här (engelska).

Benförlust medföljande frivillig viktminskning hos överviktiga människor

- av L. Bjørn et al. (1994). 

Introduktion

Vissa studier har visat att dietinducerad viktminskning åtföljs av en betydelsefull minskning av benmineraldensitet (BMD). Regionala benförändringar uppmättes inte. Syftet med den här undersökningen var att mäta förändringar i total och regional kroppssammansättning hos överviktiga patienter som genomgått snabb viktminskning i en lågkaloriregim.

Metoder

Röntgenabsorptiometri med dubbel energi utfördes hos 51 överviktiga patienter före och efter 15 veckor på en kalorifattig diet (Nupo, vilket gav 1,9 MJ för kvinnor och 2,4 MJ för män i 2 veckor. Därefter tilläts ett kvalitativt gratis tillskott av mat och dryck upp till 4,2 MJ för kvinnor och 4,7 MJ för män). Av dessa patienter skannades 39 stycken sex månader senare. Total och regional kroppsmineral, fettmassa och fettfri massa mättes. I kontrollgruppen skannades 9 normala volontärer med upp till 23 kg ister fördelade framåt och 9 volontärer skannades med 15 kg ister bakåt. Fettet avlägsnades sedan gradvis för att simulera fettförlusten som sågs i patientgruppen.

Resultat

I patientgruppen var den genomsnittliga viktminskningen 12 273 g, den genomsnittliga fettförlusten var 11 014 g och den genomsnittliga benmineralförlusten var 171,6 g efter 15 veckor. En nära korrelation mellan fettförlust och benförlust hittades och beräknades vara 16,5 g benmineral per kg fett i patientgruppen, i kontrast till 0,5 g benmineral per kg fett i kontrollgruppen. I kontrollgruppen hade 15 kg ister placerade bakåt ingen statistiskt signifikant effekt på benmätningarna. Om vikt och fett återfanns vid skanningstiden 6 månader senare, återfanns också benmineralet. Patienter med ytterligare viktminskning fortsatte att förlora benmineraler. En patient förlorade 754 g benmineral på 9 månader. Hennes viktminskning var 45 kg under den perioden och benmineralinnehållet låg inom intervallet för normala kvinnor i hennes ålder. Metodologiska och patogenetiska problem diskuteras.

Slutsats

Slutsatsen är att den observerade benförlusten bör betraktas som fysiologisk normalisering inom acceptabla gränser som åtföljer en dietinducerad viktminskning hos överviktiga.

Hela studien kan du läsa här (engelska).

Effekten av en energibegränsande diet

Effekten av en energibegränsande diet, med eller utan träning, på mager vävnadsmassa, vilande ämnesomsättning, kardiovaskulära riskfaktorer och skelettet hos överviktiga postmenopausala kvinnor.

- av O. L. Svendsen, et al. (1993).

Introduktion

Övervikt är en oberoende prediktor för hjärt-kärlsjukdom (CVD) – den främsta dödsorsaken och orsaken till funktionsnedsättningar i västerländska samhällen. Mycket lite är känt om förändringarna hos överviktiga kvinnor efter klimakteriet eftersom alla tidigare studier har utförts på män och kvinnor före klimakteriet. Postmenopausala kvinnor löper ökad risk för CVD; östrogenbrist, en aterogen lipid- och lipoproteinprofil samt fettfördelning spelar alla en roll. Osteoporos är en annan viktig orsak till sjukdom och dödlighet i denna grupp. Konsekvenserna som viktminskning från bantning, med eller utan träning, har på skelettet i osteoporos är okända. Syftet var således att studera effekterna av en energibegränsande diet, med eller utan träning, på kroppssammansättning, viktiga kardiovaskulära riskfaktorer och skelettet hos överviktiga postmenopausala kvinnor.

Metoder

I en klinisk longitudinell studie delades 121 friska, överviktiga kvinnor efter klimakteriet (ålder 53,8 ± 2,5 år, BMI 29,7 ± 3,1 kg/m2) slumpmässigt in i 3 grupper: kontrollgrupp, en grupp med en diet på 4200 kJ/d, samt en grupp med en diet på 4200 kJ/d i kombination med aerobisk och anaerobisk träning. Dieten bestod av en obligatorisk bas av formeldieten NUPO på 1,6 MJ dagligen (VLCD) i kombination med en extra energikonsumtion på upp till 2,6 MJ från valfri mat enligt ett ”motdiet”-system. Kroppssammansättning (mätt med röntgenabsorptiometri med dubbla energier), fettfördelning, vilande ämnesomsättning, blodtryck, serumlipider och lipoproteiner, benmineraltäthet och markörer för kollagen och benomsättning mättes före och efter 12 veckors ingripande.

Resultat

Etthundraarton kvinnor slutförde studien. Den genomsnittliga förlusten av kroppsvikt (9,5 kg jämfört med 10,3 kg, NS) var likartad i interventionsgrupperna, men jämfört med gruppen med enbart diet förlorade diet-plus-träningsgruppen mer fett (7,8 kg jämfört med 9,6 kg, p≤ 0,001) och ingen mager vävnadsmassa (1,2 kg kontra 0,0 kg, p≤0,001). Den vilande metaboliska hastigheten (per kg vikt) ökade i gruppen diet plus träning jämfört med kontrollgruppen (11% mot 4%, p≤0,009). Nivåerna av serumtriglycerider, totalt kolesterol, lipoprotein med låg densitet och lipoprotein med mycket låg densitet minskade, och förhållandet mellan lipoprotein med hög densitet och lipoprotein med låg densitet ökade med 20% till 30% i båda interventionsgrupperna jämfört med kontrollgruppen (p≤0,001). Det systoliska blodtrycket sjönk och förhållandet mellan midja och höftomkrets samt kroppsfett minskade i båda interventionsgrupperna jämfört med kontrollgruppen (10% p≤003 och 3,5%, p≤0,0001). Det fanns inga konsekventa, stora skillnader mellan grupperna gällande förändringar i den totala kroppsdensiteten, ryggraden eller underarmens mineraltäthet, eller i markörer för kollagen och benomsättning.

Slutsats

Vi drar slutsatsen att kombinerad aerobisk och anaerobisk träning till med en diet med hög proteinhalt och begränsad energi bevarar mager vävnadsmassa, främjar fysisk kondition och ökar vilande ämnesomsättning och förlust av fett hos överviktiga postmenopausala kvinnor. Kosten, med eller utan träning, ledde till djupgående förbättringar av serumlipider och lipoproteiner, blodtryck och fettfördelning. Den viktminskning som orsakas av kosten, med eller utan träning, verkar inte ha någon större skadlig effekt på skelettet. För att läsa hela artikeln, vänligen klicka här (engelska).

Kostfiber som läggs till en mycket kalorifattig diet minskar hunger och lindrar förstoppning

- av A. Astrup et al. (1990).

Introduktion

En mycket kalorifattig diet (VLCD) som näringsämne, en pulverformeldiet, används ofta för behandling av fetma och har dokumenterats vara effektiv och säker. Denna behandling underlättar efterlevnad tack vare dess enkelhet i kombination med snabb viktminskning, vilket ytterligare kan uppmuntra patienten att hålla sig till kosten. De största nackdelarna är dock patienternas klagomål om hunger mellan måltiderna, förstoppning och icke-frekvent tarmrörelse. Nyligen har det visat sig att fibertillskott till en vanlig diet minskar hunger, ökar tarmrörelsefrekvensen och mjukar upp avföringen. Tillskottet av fiber till en formeldiet utformad för VLCD har hittills inte rapporterats. Syftet med den här studien var att undersöka om tillsatsen av fiber till ett näringspulver förbättrar efterlevnaden genom att ändra hunger, mättnad, avföringskonsistens och tarmrörelser. Eftersom fiber kan försämra tarmabsorptionen av olika tvåvärda katjoner och vitaminer, övervakade vi också plasmanivåerna för de viktigaste metalljonerna tillsammans med andra relevanta plasmakomponenter.

Metoder

För att undersöka om kosttillskott kan förbättra efterlevnad i kombination med en mycket kalorifattig diet (VLCD) jämfördes ett näringspulver (Nupo) som gav 388 kcal/dag (män: 466 kcal/dag) med en liknande version innehållande växtfiber 30 g/dag. Tjugotvå överviktiga patienter deltog i studien. Efter en vanligt förekommande diet randomiserades de till två veckors behandling i en enkel-blind design till antingen VLCD med eller utan kostfiber. Därefter bytte de plats för ytterligare två veckors behandling.

Resultat

Alla 22 patienter avslutade studien utan missade möten eller andra avvikelser från protokollet. De två grupperna hade liknande viktminskningar (cirka 10 kg/4 veckor) och kostfiber förbättrade inte detta resultat. Under VLCD med fiber var hungernivåerna betydligt lägre än under VLCD utan fiber. Tarmrörelser minskade från 1,9/dag vid en vanlig diet till 0,7/dag med VLCD utan fiber, men ökade till 1,0/dag med fibertillskott. Ingen effekt av fibertillskott gällande mättnad, avföring och flatulens. Tillägget av kostfiber påverkade inte plasmakoncentrationerna av tvåvärda katjoner som kalcium, järn eller magnesium, och det tillförde inte heller någon sänkande effekt på plasmaglukos, kolesterol eller triglycerid jämfört med VLCD.

Slutsats

Tillägget av kostfiber till VLCD kan förbättra efterlevnaden genom att minska hunger och öka antalet tarmrörelser, utan att försämra absorptionen av tvåvärda katjoner.

Hela studien hittar du här (engelska).

Nupo-dieten påvisar resultat

En inledande diet med mycket lågt kaloriinnehåll (Very Low-Calorie Diet, VLCD) förbättrar den ultimata viktminskningen

- av Quaade, F. & Astrup, A. (1989).

Introduktion

En diet med mycket lågt kaloriinnehåll (Very Low-Calorie Diet, VLCD) har länge varit en säker metod för att uppnå en betydande viktminskning hos överviktiga personer inom en rimlig tid, förutsatt att den har en godtycklig sammansättning och särskilt med avseende på proteinhalten. Vi har använt Nupo som en VLCD i ordets rätta bemärkelse, dvs. som den enda näringskällan under en period på flera månader. Dessutom använder vi Nupo som den obligatoriska basen i dieter med högre energiinnehåll, vanligtvis 1000 kcal. En viktig anledning till detta är att det är vår erfarenhet att många patienter inte följer traditionella dieters instruktioner, och när de inte gör det försöker de åtgärda detta genom att äta mindre av kostens värdefulla komponenter. Alternativt försöker de hålla sig inom den traditionella dietens övergripande energiram genom att införa grovt otillräckliga perioder av total eller nästan total svält. I våra dieter kompletteras näringspulvret med iso-energiska enheter som vanlig mat och dryck, vardera på cirka 63 kcal, och delarna visualiseras som små bilder (”räknare”) av vilka det finns tre färger: blått för produkter som är rika på protein, grönt för produkter rika på fiber, och rött för sötsaker, feta matvaror och alkoholhaltiga drycker. Eftersom VLCD-kärnan i kosten täcker alla näringsbehov är det helt fritt för patienten att välja de 10 räknare (cirka 630 kcal) som är tillåtna i programmet. Denna regim med fokus på frihet inom gränser har testats i en randomiserad studie och visat sig minska bortfallet av patienter från dieten avsevärt. Alla instruktioner och kontroller ges och sker i grupper, vilket sparar resurser och har uppenbara psykologiska fördelar.

Metoder

Trettioåtta överviktiga personer behandlades i följd som öppenvårdspatienter. Behandlingen inleddes med VLCD formeldieten Nupo (kvinnor 388 kcal, 56 g protein; män 446 kcal, 69 g protein). VLCD hade inga ofördelaktiga effekter och fortsatte så länge som patienten klarade av det. Därefter kompletterades formeldieten med vanliga mat- och dryckesnivåer till en nivå av 1000 kcal för kvinnor och 1100 kcal för män. Efter 5 månader analyserades data separat enligt varaktigheten av VLCD: grupp 1 (n=20): VLCD i mindre än 2 månader och grupp 2 (n=18): VLCD i 2 månader eller mer. De två grupperna var jämförbara med avseende på längd, absolut vikt och precentral övervikt, men grupp 2 var något äldre än grupp 1 (49,5 vs 38,3 år, P≤0,01).

Resultat

Viktförlusterna för de två grupperna var väldigt olika. Grupp 1, som hade gett upp VLCD tidigt, gick ner mycket mindre i vikt, både i absoluta och relativa termer jämfört med grupp 2, som mer troget höll fast vid den ursprungliga VCLD-regimen. Skillnaderna var signifikanta med avseende på både total viktminskning och viktminskning med endast VLCD. Grupp 2 gick ner betydligt mer vikt, både totalt (17,1 kg (7,8-40,1)) och enbart med VLCD (12,3 kg (4,1-28,8)) än grupp 1 (8,7 kg (-1,1-19,1) och 7,3 kg (0,9- 18.2). Viktminskning i båda grupperna eliminerade eller minskade kraftigt behovet av ett stort antal dyra läkemedel: antidiabetika, diuretika, antihypertensiva medel, smärtstillande medel, med mera.

Slutsats

Vi drar slutsatsen att VLCD är ett effektivt och uppmuntrande sätt att starta ett bantningsprogram på, och att regimen bör pågå i minst två månader eftersom längden på den initiala VLCD-perioden betydligt relaterade till den vikt som så småningom gicks ner. Läs gärna hela artikeln genom att klicka här (engelska).

Nupo-diet inklusive valfri kost

Formeldiet plus fritt val av extra mat upp till 1000 kcal (4,2 MJ) jämfört med en isoenergisk konventionell diet vid behandling av fetma | En randomiserad klinisk studie

- av H. Hey, et al. (1987).

Introduktion

Formula-dieten NUPO uppfyller alla internationella rekommendationer för dagligt intag av protein, essentiella amino- och fettsyror, vitaminer, mineraler och spårämnen inom ett dagligt intag av endast 388 kcal. En diet med mycket lågt kaloriinnehåll (VLCD), med NUPO som den enda näringskällan under flera månader, har lett till stor viktminskning utan några risker hos patienter med svår fetma. Om den föreskrivna mängden näringspulver tas är det motiverat att tillåta ett fritt val av ytterligare matvaruprodukter, inklusive mindre värdefulla föremål, så länge energimängden är tillräckligt liten för att framkalla viktminskning. Att behöva avstå från populära sötsaker och drycker som tårtor, godis, vin och sprit är en stor anledning till varför många patienter inte testar dieter, och om de gör det visar de ofta dålig efterlevnad.

Av dessa skäl kände vi oss benägna att utvärdera en regim på 1000 kcal (4,2 MJ) där en grundläggande formelkost är obligatorisk, samtidigt som patienterna är helt fria att hantera det återstående energimålet. Kontrollgruppen ordinerades en isoenergisk konventionell bantningsdiet. Denna grupp fick dietylpropion i självstyrd måttlig dos. Ett annat syfte med studien var att testa ett nyligen utvecklat kostsystem baserat på visuella symboler för iso-energiska enheter (räknare).

Metoder

86 patienter mellan 18 och 59 år med mer än 20% övervikt fick en av två bantningsdieter. Testgruppen hade en obligatorisk bas (388 kcal) för en komplett formeldiet (NUPO) och fick helt fritt välja övrig mat och dryck upp till 1000 kcal, inklusive godis och alkohol. Kontrollgruppen hade en konventionell isoenergisk diet exklusive alla mindre värdefulla matvaror (”tomma kalorier”), men fick ta ett anorektiskt läkemedel. Alla patienter instruerades och kontrollerades i grupper, vilket sparade resurser och hade psykologiska fördelar. I båda regimer angavs kostinstruktioner inom ett nytt utbildningssystem baserat på isoenergiska, utbytbara enheter av daglig mat och dryck, visualiserade som illustrerade symboler (räknare).

Resultat

Efter 12 veckor var viktminskningen obetydligt bättre med en konventionell diet (8,9 kg) jämfört med testgruppen (7,5 kg). Däremot hade den senare gruppen bättre efterlevnad, vilket framgår av en betydligt mindre bortfallshastighet (p<0,05). Upprepad registrering av energiintag visade att konsumtionen av ”tomma kalorier” var måttlig i testgruppen och uppgick till ca. 10% och att överskottsintaget främst berodde på ökad konsumtion av livsmedel rik på fiber. Klagomål om biverkningar var försumbara i båda grupperna. Räknediet-systemet gjorde instruktioner och kontroller enkla.

Slutsats

Vi drar slutsatsen att ett fritt val av kvalitativa livsmedel, möjliggjort av att formel-dieten är tillräcklig, är ett realistiskt, effektivt och ansvarsfullt alternativ till konventionell dietbehandling av fetma.

För att läsa hela studien, klicka här.

Gastroplastik som föregås av diet med mycket lågt kaloriinnehåll | En preliminär rapport

- av T. Andersen, et al. (1986).

Introduktion

Gastroplastik (GP) utförd på sjukligt överviktiga patienter innebär en oundviklig perioperativ risk och viktminskningen är ofta otillfredsställande även på kort sikt. Å andra sidan är viktunderhåll bättre efter GP än efter enbart en diet. För att öka den ultimata viktminskningen och minska kirurgiska risker, fick på varandra följande patienter i den aktuella studien en obligatorisk tvåstegsbehandling: Efter den första behandlingen med en diet med mycket lågt kaloriinnehåll (VLCD) utfördes GP, förutsatt att en 40% minskning av övervikt erhållits genom dieten. GP-patienter som valts ut på detta sätt tilldelades lika till vertikalbandad GP eller till Gomez GP. Viktkontroll och patientutbildning bedrevs via gruppmöten.

Metoder

74 patienter, alla antagna för sjuklig fetma, inkluderades. Deras medianålder var 34 år, deras mediankroppsvikt 125,1 kg och deras medianvikt 93% beräknat enligt en skandinavisk standard. De screenades alla för kontraindicerande sjukdomar genom kliniska undersökningar, analys av blod och urin, EKG samt leverbiopsi. Behandlingen startade samtidigt hos cirka 35 patienter åt gången. Det använda VLCD-näringspulvret, NUPO, fördelades som fem dagliga måltider och vatten tillsattes som fordon. Mellan 8-veckorsperioderna med VLCD ordineras en 2-veckors 900 Kcal-diet bestående av naturliga livsmedel med hög proteinhalt, låg fetthalt och lågt kolhydratinnehåll. VLCD-programmet fortsatte så länge en betydande viktminskning erhölls. Anorektiska medel var inte tillåtna. Patienter erbjöds operation som det andra steget i programmet endast om en 2/5 minskning av övervikt uppnåtts under VLCD. Horisontell och vertikal GP utfördes enligt publicering någon annanstans. Viktkontrollen gjordes vid gruppmöten tillsammans med ett formaliserat utbildningsprogram för patienter. Patienter sågs varje vecka fram till tre månader efter operationen, varannan vecka fram till sjätte postoperativa månaden, och minst var tredje månad därefter.

Resultat

Resultaten är preliminära och ingen jämförelse kan ännu göras mellan de randomiserade undergrupperna. Median viktminskning efter de första åtta veckorna av VLCD var 17,9 kg (intervall 3,6-38,4 kg, n = 74). Resultatet av VLCD kan för närvarande endast utvärderas för den behandlingsgrupp som startade först (44 patienter). Av dessa nådde 31 (70%, 95% konfidensgränser 55-83%) gränsen för operation. Två patienter (5% av patienterna som annars var tillgängliga för operation, 95% konfidensgränser 1-15%) misslyckade efter framgångsrik VLCD att delta i gruppmöten. Hittills har 25 patienter genomgått GP. De flesta patienter har stabiliserat sin vikt 3 månader efter operationen. Vid denna tidpunkt är medianviktförlusten 9,0 kg (intervall 3,4-22,0 kg, n = 25) och medianviktförlusten från VLCD plus GP har nått 46,0 kg (intervall 26,1-64,0 kg, n = 25). Under VLCD var den enda observerade komplikationen ett fall av gikt som snabbt gav efter vid konventionell behandling.

Slutsats

VLCD leder till omedelbara viktminskningar som inte skiljer sig markant från de som erhållits av GP. Jämfört med VLCD verkar GP ha en långsiktig effekt på matintaget, vilket gör att återkomsten av vikt är betydligt mindre uttalad. En jämförelse av terapeutiska faror är till förmån för VLCD, vilket är säkert när det utförs med en näringsmässigt adekvat formel. Att kombinera de goda delarna av båda behandlingarna har lett till det nuvarande protokollet, där man undersöker en tvåstegsregim, där GP föregås av VLCD. Efter GP är efterlevnad av dieten viktig för viktminskning och säkerhet. Förbehandling med VLCD erbjuder en möjlighet att testa patienternas förmåga att följa dieten. Det bör inses att gastrisk fetmaoperation aldrig kommer att lyckas hos patienter som inte är beredda att följa kostråd. Genom att justera råden kan varaktigheten för VLCD-viktminskning individualiseras. Detta innebär att nästan alla patienter kan minska sin övervikt till mindre än 40%, vilket kan betraktas som den nedre gränsen för överdödlighet från fetma. Viktminskning före operationen gör operationerna mycket enklare och säkrare och postoperativ hantering smidigare. Följaktligen förbättras patienttillfredsställelsen.

För hela artikel, klicka här (engelska).

Omvärdering av konjac gum (E 425 I) och konjac glucomannan (E 425 II) som livsmedelstillsatser

- av European Food Safety Authority (EFSA) (2017)

Abstrakt

Föreliggande yttrande handlar om omvärderingen av konjac (E 425), bestående av konjac gum (E 425 i) och konjac glucomannan (E 425 ii), när de används som livsmedelstillsatser. Enligt den konceptuella ramen för riskbedömning av vissa livsmedelstillsatser, som omvärderats enligt EU-kommissionens förordning nr. 257/2010, ansåg panelen att den nuvarande användningen av konjac (E 425) var begränsad i alla livsmedelskategorier till en högsta tillåtna nivå (MPL) på 10 g/kg och att den beräknade indikativa raffinerade exponeringsbedömningen för alla befolkningsgrupper var under 0,1 mg/kg kroppsvikt per dag för den allmänna befolkningen (medelvärde och hög nivå). Konjac gum och konjac glukomannan absorberades sannolikt inte intakt och fermenterades signifikant av tarmmikrobiota. Den tillgängliga databasen om toxikologiska studier ansågs vara begränsad, men inga relevanta negativa effekter sågs hos råttor och hundar i 90-dagarsstudier enligt SCF, och effektnivån ”ingen observerad effekt” (NOEL) hos råttor var 1 250 mg konjac glukomannan/kg kroppsvikt per dag. Konjac gum och konjac glukomannan utgjorde ingen oro med avseende på genotoxiciteten. Efter en daglig dos på 3000 mg hos vuxna i 12 veckor upplevde flera personer magbesvär inklusive antingen diarré eller förstoppning. Panelen drog slutsatsen att det inte fanns något behov av ett numeriskt acceptabelt dagligt intag (ADI) och att det inte fanns några säkerhetsrisker för den allmänna befolkningen vid den förfinade exponeringsbedömningen för rapporterad användning av konjac gum (E 425 i) och konjac glukomannan (E 425 ii) som livsmedelstillsatser under nuvarande användningsförhållanden på 10 g/kg. Panelen instämde i slutsatsen från SCF (1997) att användningen av konjac (E 425) som tillsats i nivåer upp till 10 g/kg i livsmedel är acceptabel, förutsatt att det totala intaget från alla källor förblir under 3 g/dag. Läs hela studien genom att klicka här (engelska).